Bland markarbeten i Huddinge

Ett litet tema har det gått och blivit. Mina texter som handlar om mitt förflutna alltså. Temat stannar inte heller vid det förflutna. Tratten är ännu smalare. Det handlar om mina gamla arbeten. Det jag sysslat med i jobbsammanhang under alla år som jag varit vuxen. Senast droppade jag det som skulle visa sig vara en bomb för många av er. Det faktum att jag har varit verksam inom markarbeten i Huddinge. Detta blev nämligen väldigt många förvånade över. Att jag hade bott i Huddinge var en sak men markarbeten tycktes chocka er ännu mer.

Nåväl, det må så vara. Det må så vara att jag inte verkar vara en person som sysslar med markarbete i Huddinge eller annanstädes. Jag tänkte i alla fall att jag, tack vare ert stora intresse för temat, skulle skriva om det igen. Denna gång ska jag fokusera på vad jag gillade mest med jobbet i Huddinge och arbetet med markarbeten.

Nya bekantskaper

Vi börjar med de allra mest uppenbara. Jobbet inom markarbeten i Huddinge gav mig nya vänner. Det var egentligen detta som fick mig att stanna i huvudstadsregionen efter att jag avslutat min projektanställning. Vi kom extremt bra överens redan första dagen, i alla fall om ni frågar mig. Det har inte alltid varit lätt för mig att komma nära människor, men här blev det så. Det kändes himla fint och jag är evigt tacksam för hur det gick och blev.

Jobb med kroppen

Detta har jag inte gjort mycket av sedan den dag då jag slutade med markarbeten i Huddinge. Det ska verkligen inte underskattas. Jag menar, jag valde förstås själv att sluta jobba med kroppen. Att sluta jobba med markarbeten i Huddinge. Däremot kan jag verkligen sakna det. Det var skönt att komma hem från jobbet och känna att man hade åstadkommit någonting rent fysiskt.

Arbetssituationen

Det är förstås ett brett begrepp men jag är väldigt nöjd med hur arbetssituationen överlag såg ut. Att arbeta i Huddinge, med markarbeten, var smooth på något sätt. Det rullade på, på ett bra sätt. På alla sätt, egentligen. Jag visste varje dag vad jag skulle göra och jag visste hur jag skulle göra det. Ingen vecka var egentligen den andra lik. Det fanns alltid en massa olika projekt att delta i och de skilde sig ganska mycket från varandra. Detta är nog egentligen det jag uppskattade mest. Ja, sedan var lönen ganska hög. Det var förstås en sporre att fortsätta och uträtta ett gott jobb.

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on google
Google+
Share on pinterest
Pinterest