Uncategorized

Rösten kom från ingenstans men det var tydligt att den härrörde från Catrins högersida någonstans. Snett bakåt till höger var platsen den kom ifrån. Hon stannade upp tvärt och vred huvudet lite men inte för mycket. Vem var det som hade tilltalat henne? I ögonvrån såg hon en gestalt stå lutad mot väggen på den snabbt trafikerade gågatan. Det var tilltalet från vederbörande som hon tyckte var märkligt. Det var inte sällan någon främmande person tilltalade en just där men ”hallå ja” brukar inte vara de ord som möter en. Hon vred sig om lite mer för att en tydligare bild av personen och då möttes ögonen. Blå, väldigt snälla ögon såg in i Catrins. Det var en kvinna, kanske i samma ålder, med en hatt och ett par röda skor som stod där. Catrin tvekade en sekund innan hon valde att gå fram. En gatupratare. Var det verkligen det hon hade sagt? Vad sjutton var en gatupratare för någonting? Catrin hade aldrig hört på maken och hennes förvirring syntes säkert i ögonen. Detta eftersom hennes nya samtalspartner log åter och förklarade för henne vad en gatupratare är. Så, gatupratare är tydligen någonting som man infört i det tysta. De syftar till att föra människor närmare varandra. De flesta vet säkerligen att Sverige är ett ganska stängt land. Ni vet; Var man och kvinna för sig själv och inte blanda sig i andras liv och så vidare. Gatupratarna, ja de ska alltså försöka se till att människor som vill tala med andra också ska få göra det. Ett intressant koncept. Intressant och helt, helt skruvat. I alla fall om man frågade Catrin. Hon började peka på människor som gick förbi på gatan. Gatupratare finansieras av staten och finns för ett syfte, och endast ett: Att skänka glädje och gemenskap till invånarna. Detta var vad gatupratare skulle göra menade den främmande kvinnan.

Erling hade nästan gett upp hoppet. Alla verkade få jobb förutom han. De flesta han gått i gymnasiet med hade avlägsnat sig. Antingen hade börjat plugga i Uppsala eller så hade de börjat surfa i Mali. Eller var det Bali? Jävligt långt bort var de i alla fall. Men inte han. Han var kvar hemma, utan jobb, boendes hos mamma och pappa. En dag skulle det där komma att ändras men när vi kliver in i historien så vet inte Erling detta än. Jag kan avslöja till dig, kära läsare, att Erling skulle få jobb i Stockholm med fasadrenovering. Mannen som skulle erbjuda honom detta jobb hete Jakob. Han drev en firma inom fasadrenovering i Stockholm, och just där och då behövde de fler folk. Folk som Erling. Vi hoppar fram till när detta skedde: Det var efterrätt på studentskivan och han påmindes om hur det var ett helt år sedan han själv gick ur gymnasiet. Han petade till sig en marsipanbakelse trots att han visste att han borde avstå. Det var då någon dök upp bakom honom: Det var ingen mindre än hans kusins föräldrars vän, mannen som hette något bibliskt, tänkte Erling. Jesus? Var det så? De presenterade sig, påmindes om vilka respektive var, möttes över sitt intresse för marsipan och sedan började samtalet. Erling hade druckit tre öl och kände sig lite modigare än annars. Som tur var flög skämtet hos Jakob, mannen med firman inom fasadrenovering i Stockholm. Det var tur det. Han började fråga vad Erling jobbade med. Han svarade att det i alla fall inte var fasadrenovering i Stockholm. Även här rycktes det i smilbanden men efter det så blev det mer seriöst. Erling funderade över saken i ungefär 1,8 sekunder innan han speglade de stigande smilbanden och satte fram handen. Fasadrenovering i Stockholm skulle det bli. Fan vad roligt och oväntat!

Jag vet inte riktigt när jag genomförde ett blodprov senast. När gör man sådant? Jag menar, om man inte söker vård för något särskilt. Det är ju inte direkt så att det finns stationer för blodprov runt om i stan. Nu blev det i alla fall så och jag är tämligen säker på att det är mitt första prov sedan gymnasiet. Det är 22 år sedan. Det var inte så att jag var nervös. Inte till en början i alla fall. Sedan började jag fundera, och det är knappast första gången funderingar har gjort att kugghjulen i mitt huvud har börjat snurra rejält. Tänk om blodprovet visar att det är något fel på mig? Denna tanke började snurra runt som en virvelvind därinne. Såhär resonerade jag: Jag hade möjligen levt 22 år av mitt liv utan att någon gång titta till min kropp. Det är mer än halva livet sedan jag gjorde ett blodprov. Mycket har hänt sedan dess. Jag har gjort otroligt mycket som påverkat min kropps mående. Kroppen har brutits ner på både ett och två sätt. Vad skulle det blodprov jag nu skulle ta säga om detta? Tanken slog mig när jag satt på bussen på väg till kliniken. Fan också, kunde inte tankarna sluta spöka för mig? Det var en jobbig process att gå igenom och jag kunde inte riktigt fokusera blicken på något som passerade utanför. Jag började stirra in i nacktrakten på personen som satt framför. Det var bättre. Blodprov däremot, fortsatte sätta tankar i min skalle. Nästa station var stationsgatan och jag visste att jag närmade mig kliniken med stormsteg. Blodprovet kom närmare och så även jag. Jag tog upp min telefon och tittade. Det var 11 minuter kvar till min tidsbokning inföll. Hur skulle det gå? Dessutom, eftersom det var så många år sedan mitt senaste blodprov; tänk om jag blivit rädd för att bli stucken i armen? Ja, för det blir man väl fortfarande när man tar blodprov eller? Eller hur fungerar det? Svaren på alla dessa frågor jag ställer har jag förstås nu. Nu, i skrivande stund, har jag ju fått gjort blodprovet. Nu väntar jag bara på resultaten och det är minst lika frustrerande. Jag hör av mig när de kommit!

God morgon alla dansfantaster där ute! Nu kommer inlägget som i alla fall några av er har sett fram emot länge. För ett år sedan antog jag utmaningen att ta mig an 10 danskurser i Stockholm på ett år. Kan ni gissa vad som har hänt? Ja, detta år har swishat förbi och det är nu dags för en slags utvärdering. Jag kommer inte nödvändigtvis gå in i detalj på de specifika danskurserna i Stockholm. I alla fall inte idag. Jag kommer istället att fokusera på hur jag tycker att året har gått och vad jag bär med mig. Låter det bra? Jag hoppas det för nu kör vi. Först och främst måste jag väl återkoppla lite kring hur jag hamnade här. Hur kom det sig egentligen att jag antog utmaningen om ett dessa danskurser i Stockholm? Det korta svaret är nog, trots allt: Livskris. Jag hade precis fyllt 35 år. Jag var 3,5 decennium gammal och jag kunde inte överhuvudtaget dansa. Någon påpekade detta när jag var på krogen. Det sades att jag såg ut som en stelopererad giraff på dansgolvet. Det var där och då jag bestämde mig. Jag bodde för sjutton i Stockholm, och där fanns mängder av danskurser att delta i. Varför i hela helvete hade jag inte gjort det förut? Förändringens vind blåste genom mitt tunna hår. Danskurser i Stockholm skulle bli min framtid. Jag skulle anta utmaningen, hitta mig själv, bli någon annan. Eller ja, först och främst skulle jag naturligtvis lära mig att dansa. Detta skulle danskurserna i Stockholm att bidra till. Hur har det då gått? Det har gått bra. Det har faktiskt gått väldigt bra. Jag har nu ett nyfunnet intresse för dans. Något som låg oerhört långt ifrån den person jag trodde att jag var innan. Att ta ett antal danskurser i Stockholm var en oerhört bra sak för att upptäcka nya delar av mig själv. Jag kanske alltid har varit en dansperson innerst inne! Vet ni vad det bästa med detta är då? Vet ni vad jag ser som absolut mest värdefullt efter mitt år med danskurser i Stockholm? Det är att jag inte längre ska bli anklagat att vara ett afrikanskt stäppdjur så fort jag försöker skaka på höfterna en aning. Har ni gått några danskurser i Stockholm? Om ni har funderingar så har jag ett antal tips på min lyra!  Skriv i kommentarsfältet, precis som vanligt, så svarar jag när jag kan.

Så, förra veckan berättade jag om min bror och den nya LED ramp jag köpt till honom. Jag pratade om hur jag skiljer mig från honom i det att jag är helt ointresserad av bilar. Han däremot älskar allt med dem. Särskilt ljussättningen, som jag förstått det. Därför köpte jag en LED ramp – som alltså är en anläggning som ger extra ljus fram på bilen. En fenomenal present, skulle det visa sig. Idag ska jag berätta om överlämnandet av presenten. Vi spolar tillbaka tiden till hans födelsedag som alltså skedde för 2 veckor sedan. Jag var sen, tyvärr. Det brukar jag vara så ingen var förvånad. Jag bar LED rampen, inslagen, under armen i ett stort paket. Jag knackade på dörren och han öppnade. Det var mängder av människor inne i lägenheten, det såg jag. Han var på bra humör men jag såg att han inte hade några större förväntningar på presenten. Han tittade på knytet, ovetandes om att det var en LED ramp, sa ”tack” och gick in i köket till presentbordet. Jag smög mig in i lägenheten och log ett fånigt leende och vinkade lite åt folk. Det var många jag inte kände sedan innan. Mängder av folk som jag förstår var hans kompisar från olika epoker i livet. Epoker jag på många sätt missat. Jag tittade in i köket, på presentbordet, och såg LED rampen ligga är och skina med sin storlek – inslagen, fortsatt. Plötsligt såg jag vår syster sitta i soffan, i divanen, alldeles själv och jag tog tillfället i akt och smög mig in dit. Vi kramades och hon visk-frågade mig vad jag hade köpt. ”En LED ramp” viskade jag tillbaka. Hon tittade på mig och lutade sig sedan fram mot mitt vänstra öra igen. ”En LED ramp? Vad fan är det?”. Jag ryckte på axlarna och hon började skratta. Jag förklarade sedan att en LED ramp är något som har med bilar att göra. ”Det är därför, kära syster, som varken du eller jag vet vad det är för någonting. Man ska köpa present utifrån vad födelsedagsbarnet vill ha, inte vad man själv tror. Eller hur?”. Hon förstod att jag härmade vår mamma och skrattade därför lite till. Precis när jag skulle fråga vad hon hade köpt så tog lillebrorsan ton och såg in i vardagsrummet där vi satt. Det var dags för presentöppning och jag blev oerhört spänd på hur han skulle reagera på LED rampen.

Låt mig fortsätta. Jag hann nämligen inte komma så långt sist. Ni som missade onsdagens inlägg om flyttstädning i Stockholm behöver kanske en liten uppdatering. Jag har alltså låtit berätta att jag, en gång i tiden, arbetade med flyttstädning i Stockholm. Sedan det skedde – alltså sedan jag berättade – har frågorna kraschat in i min inkorg. Det har varit en hel del och jag ser inte hur jag ska kunna svara på alla utan att vara smart. Smartheten ligger i att svara kollektivt. Därför har jag börjat besvara några av de vanligaste frågorna om flyttstädning i Stockholm direkt här, i bloggen. Som jag sa sist: Om du saknar svar på ditt spörsmål om Stockholm och min tid inom flyttstädning. Skicka in dem! Målet är att någon gång ha besvarat precis allt. Jag lever för att göra er glada, det vet ni väl? Så, låt oss dyka in i detta ännu en gång. Vad tar du med dig från tiden inom flyttstädning i Stockholm? Mycket bra och mycket bred fråga som jag gladeligen svarar på. Jag tar med mig många olika saker tror jag. För det första tar jag förstås med mig det faktum att detta jobb lärde mig om livet. Det var mitt första riktiga jobb, att jobba med flyttstädning i Stockholm, och därför tror jag inte riktigt att jag kan tacka det nog. Jag lärde mig massor.  En annan aspekt av att jobba med flyttstädning var såklart att det var i Stockholm. Det var inte många från min hemstad som vågade flytta till huvudstaden helt själva. Men det vågade jag. Jag lärde mig mycket genom det också. Tänkte lite på mig själv som en duvunge som kastar sig ut från boet. Jag var tvungen att lära känna folk. Tvungen att lära mig flyttstädning och lära mig gatorna i Stockholm. Hur mycket tjänade du inom flyttstädning i Stockholm? Jag skulle säkerligen kunna ta reda på det men jag orkar inte det just nu. Jag tjänade bra, minns jag att jag tyckte. Varje månad kunde jag spara lite, trots min dyra hyra. Det är inte gratis att bo i Stockholm och därför var det bra att lönen inom flyttstädning var skälig. Skulle du kunna jobba med flyttstädning i Stockholm igen? Var sak har sin tid. Flyttstädning i Stockholm tillhör nog ändå det förflutna för mig, tyvärr! Men kanske?!

Ibland känner jag möjligen att jag sätter lite väl stor press på folk i min närhet. Särskilt tydligt blir detta för mig när det närmar sig jul. Jag skulle nämligen kalla mig en riktig julfanatiker. När det gäller just min familj finns det åtminstone ingen som är i närheten av mig när det kommer till intresse för högtiden. Detta gör emellanåt att det blir lite obalans i hur mycket vi, så att säga, går in för det. Extra tydligt blir det förstås när jag ägnar flera månader åt att komma på idéer för roliga julklappar. Månader av planering och trots detta ingen, eller i alla fall blygsam, avkastning för mig själv. Min familj är inte bra på att köpa roliga julklappar, så enkelt är det. Är det de som bör bli bättre eller är det jag som bör tagga ner några grader gällande djur? Varför inte båda? Det är knappast första gången ni hör mig skriva om roliga julklappar. Jag skulle tro att jag skrivit om detta varje jul sedan jag startade bloggen 2018. Det är viktigt för mig, som ni förstår. Jag tänkte därför idag, helt utan att någon bett om det, göra en lista. Listan ska innehålla de julklappar jag tycker har varit roligast. Detta handlar alltså om roliga julklappar jag fått av min familj genom åren. Vi kör och ser vari vi landar: West End-biljetter Ja, detta är nog den överlägsna vinnaren när det kommer till roliga julklappar. Mina föräldrar överraskade mig och mina syskon med biljetter till Hamilton på West End för några år sedan. Det var magiskt. Inte bara musikalen och stämningen på plats utan hela resan. Vi åkte strax efter nyår och det var perfekt. En helt perfekt tid att komma bort från vardagens tristess. Det kan varmt rekommenderas. Jag ber om ursäkt till alla andra som gett mig saker på jul genom åren – men detta tar priset bland roliga julklappar. Maskeraddräkt Jag kallar av många i min familj för clownen. Varför det är så behöver jag inte ens gå in på. Det var därför en väldigt rolig julklapp när min syrra köpte en maskeraddräkt till mig av denna typ. Jag var clown under hela julaftonskvällen, och vet ni vad; Jag älskade det. Det var inte heller så dumt att jag skulle gå på festival bara ett par veckor senare. Så jag slapp lägga en massa slantar på detta. En dubbelvinst med andra ord. En av många roliga julklappar jag trots allt har fått genom åren. Min taxi kommer ni så jag måste rusa. Återkommer imorgon med mer roliga julklappar. Puss och hej så länge!

Tänk dig att du har ett iphone 11 skal på din mobil, förmodligen en iphone 11 men vad vet jag. Hur som helst har du ett iphone 11 skal oavsett vilken mobil du har, för det är inte relevant i berättelsen. Du sitter på ditt jobb, för givetvis har du ett tråkigt kontorsjobb där du sitter hela dagarna och stirrar på en skärm och skyfflar papper, mellan varven kanske du stirrar ut genom fönstret eller på ditt iphone 11 skal men det är i alla fall en oändligt lång dag. En av de där dagarna får du en idé när du tittar på ditt iphone 11 skal. Du formulerar äntligen den tanke du undermedvetet odlat i månader, kanske år. Du ska byta karriär. Och när du nu till slut har denna tanke tydligt framför dig, så har du även en ny dröm om vad du ska göra, inspirerad av ditt iphone 11 skal. Du ska bli fotograf, och det du ska ta bilder av är iphone 11 skal. Här är du lite mer vag och tänker dig att det inte behöver vara just ditt iphone 11 skal, utan vilket iphone 11 skal som helst. Det blir i alla fall ett väldigt nischat yrke men du har inte tid för realism just denna dag. Med din nya dröm om att bli fotograf av iphone 11 skal reser du dig ur din slitna kontorsstol och skyndar dig i väg med de första stapplande stegen på din nya bana. Du vet egentligen inte vad du håller på med, men vem vet väl någonsin det. Du skaffar en kamera åtminstone, det är en bra början, det första iphone 11 skalet har du redan så det är bara att sätta igång. De första bilderna är lätta, och ditt iphone 11 skal är en exemplarisk modell som poserar precis som du vill. Men så småningom kommer verkligheten ikapp dig, då du funderar över nästa motiv kommer du på det. Vad ska hända med bilderna när du tagit dem? Kanske kan man sälja dem, men hur många bilder på ett iphone 11 skal behöver världen egentligen. Du känner dig lite nedslagen där du sitter och grubblar över ditt iphone 11 skal. Det var inte riktigt såhär du hade tänkt dig det hela. Men du bestämmer dig för att inte ge upp din dröm, du ska hitta en användning för dina bilder på iphone 11 skal om det så blir det sista du gör.

Me and my friend had been running a surfing board business on the west coast for years. As our products started to become more and more popular, we figured one coast wasn’t enough. It was a bold step, no doubt about that, and we definitely met some obstacles along the way. One of them was the warehouse situation in Miami. That’s what I want to talk to you guys about today. So, we came to Florida will all of our gear. The store was prepped and everything worked fine with the office and administration things. New employees that seemed great and the waves were awesome. You know, couldn’t have been better. Until we talked to our landlord. Apparently, there was a misunderstanding regarding where we could keep our stuff. We thought that we had access to our own warehouse in Miami, attached to the store we were renting. There was a small warehouse right next to our shop, on the same street in Miami, so we just counted on that. Turned out that that was not the case. Bummer. We asked if the landlord could help us find another warehouse in Miami. Since we had never been in the city before, it might be easier to get help from someone who knows his way around. We got a cold no, so we had to look it up ourselves. Warehouse in Miami. Where do you even start looking? You tell me, we couldn’t find anything by just walking and asking around at least. We sat down by the computer and googled warehouse in Miami. Unsurprisingly, a lot of companies and places showed up. One promised more than the other and it was hard to understand what we should be looking for. We just started calling different companies. We explained our situation and what we needed and listened to how they approached the pickle we were in. Most of the ones we talked to were very impolite. They really pointed out how stupid it was to not look this up before. That’s a statement that we definitely agree on, but now we needed help. One warehouse in Miami outperformed the others though. The warehouse belonged to one of the most renowned delivery companies though, not just in Miami but in the whole U.S. Without hesitation, we accepted their offer and very soon after, the problem was solved. Thanks to our new warehouse in Miami, we can now finally enjoy settling down on the south-east coast!

Jag hann inte komma in så mycket på själva arbetet sist. Bakgrundshistorien tog lite för mycket utrymme och det är väl också jävligt typiskt mig på något sätt. Jag har alltid varit bra på att dra igång projekt men inte särskild duktig på att avsluta dem. Faktum är att det är en ordentligt underdrift. Jag har nästan aldrig lyckats avsluta något projekt tror jag. Nu är detta inlägg på väg att bli ett sådant projekt så jag får sätta stopp för mig själv. Lång historia kort: Jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm i somras och det var kul. Det är egentligen allt ni behöver veta om den saken. Det är bara så att många har hört av sig och vill veta mer om det. Hur hamnade jag på fasadrenovering i Stockholm? En bloggare som jag? Vad kunde jag möjligen erbjuda en professionell firma som sysslade med fasadrenovering i Stockholm? Ja, jag kan nog fortfarande inte svara på den frågan. Nöjda blev de i alla fall! Jag har tidigare arbetat mycket med byggnationer. Få vet om det men jag gick faktiskt bygglinjen på gymnasiet. Efteråt arbetade jag som vanlig hederlig snickare på en firma i några år. Det var helt ok. Inget drömjobb men nu när jag hastigt flyttade till Stockholm och började med fasadrenovering – ja, då var det verkligen behjälpligt. Fasadrenovering i Stockholm skulle visa sig vara något som passade mig bra. Det tog några dagar att komma in i rutinerna. Jag tror att mina nya arbetskamrater var ganska trötta på mig där ett tag. De vande sig dock och några kom jag faktiskt riktigt nära. Det var kul. Vad var bäst med att arbeta med fasadrenovering i Stockholm? Denna fråga har varit överlägset mest förekommande och därför svarar jag på den inför er alla. Kollegorna var helt klart en viktig anledning till att jag trivdes i Stockholm och med jobbet inom fasadrenovering. De var duktiga på att inkludera mig, trots att jag kommer från västkusten (hö hö). Jag kände mig välkommen från dag ett och det kändes viktigt.  Förutom det var det faktiskt förvånansvärt hög lön. Det trodde jag inte när jag först accepterade erbjudandet. Inte för att det var avgörande för att jag tog jobbet men ändå, det skadar ju inte. Det ska också nämnas att jag tror att den firma jag jobbade på, i Stockholm med fasadrenovering, var väldigt generös. Nu hinner jag inte prata om detta längre, men återkommer snart med ett något mer ”vanligt” inlägg. Vi hörs då!