Uncategorized

Planera kostnaden för badrumsrenovering

Att renovera kan vara något att se fram emot eller att bäva för. Kostnaden för en badrumsrenovering kan kännas svår att greppa om man aldrig gjort det förut. Så många detaljer att tänka på. Men med ett steg i taget kan du känna att du har kontroll över kostnaderna för badrumsrenoveringen.  Fundera på vad det egentligen är som ska göras, vad behövs verkligen och vad vill du helst ändra? Kostnader för badrumsrenoveringar är verkligen många bäckar små, så genom att prioritera dina önskemål får du lättare att välja var du ska lägga pengarna. Det går inte att komma ifrån att en del moment är dyrare än andra, men med god planering blir det i alla fall ingen chock. Planering och genomtänkta val är a och o om man vill kunna påverka kostnaden för badrumsrenoveringen. Det spelar ingen roll om det är för att man har en begränsad budget från början eller om man har råd men bara vill kunna lägga mer på något annat, det är alltid bättre med en god överblick över badrumsrenoveringens kostnad. Det låter ju bra med planering, överblick och allting, men vad betyder det egentligen? För att kunna planera kostnaden för en badrumsrenovering och prioritera behöver du veta vad som ska göras. Ska allt rivas ut och göras om blir kostnaden för badrumsrenovering såklart högre. Vet du hur du vill att det ska se ut när allt är klart så kan du kika på olika material och möbler, varje liten post påverkar den totala kostnaden för badrumsrenoveringen så det kan löna sig att kolla ordentligt.  Kontakta flera firmor för att jämföra priser, arbetstid är en betydande kostnad för badrumsrenoveringar. Det finns förstås moment man kan göra själv om man vill, men du behöver ha hantverkare med våtrumscertifikat för en del av arbetet och det kan också vara värt för det estetiska att någon som är duktig gör jobbet. Sådant kan i det långa loppet vara mer värt än den faktiska kostnaden för badrumsrenoveringen, så ha inte för bråttom med att räkna bort de bitarna.

Läs mer »

Rekond i Haninge för första gången

Det började med att jag köpte en ny bil, alltså helt ny och inte bättre begagnad, för första gången. Jag tänkte att jag skulle ta väl hand om den så jag försökte väl vara noga med städning och tvätt och sådär. Men efter ett par år känner jag inte riktigt den där nybilskänslan längre, så jag tänkte att lösningen måste vara en rekond. I Haninge finns ett gäng ställen med, vad jag förstått, något varierande kvalitet. Man vill ju ha det bästa när man en gång ska lägga ut summor på sin bil, så jag försökte hitta det bästa stället i Haninge för rekond som skulle få ta hand om min pärla. Jag frågade alla mina kompisar vart de lämnade sina bilar, men det visade sig att kvalitetsmedvetenheten hos dem var väldigt olika. Hur ska man kunna lita på någon som har ett halvt bohag i baksätet och sjuhundra kilo hundhår över hela bilen? Det går ju bara inte, de kan inte ha använt en vettig firma i Haninge för rekond någonsin… Jakten på den bästa utföraren av rekond i Haninge var svårare än jag trodde. Till slut hittade jag ett ställe som jag inbillar mig är riktigt vassa på rekond, i Haninge, eftersom jag vägrar åka längre än nödvändigt. Plockade ur bilen, jag har inte en massa grejer i den men litegrann finns det väl alltid. Lämnade in bilen i Haninge för rekond och hoppades att jag gjort rätt val. Nervös väntan med nagelbitning och allt följde. Tänk om de missköter min stackars bil! Jag som trodde jag var rätt så chill med mina ägodelar fann att jag nu oroade mig alldeles orimligt mycket. Men efter en oändligt lång väntan – det måste tagit flera år, minst!, fick jag äntligen åka och hämta den efter utförd rekond i Haninge. Ni vet hur det är; i verkligheten tog rekonden i Haninge inte så länge alls. Jag fick i alla fall hämta bilen och se hur det blev till sist. Och jag hade verkligen inte behövt oroa mig, det blev riktigt bra och helt klart värt pengarna. Utan vidare bäst på rekond i Haninge, säger jag som inte testat någon annan, men som sagt, det blev bra och bilen känns ny igen vilket ju var tanken. Kommer definitivt att göra en ny rekond i Haninge ifall jag känner att den behöver fräschas upp igen.

Läs mer »

Konversation om brandlucka

Elin hade egentligen alltid tänkt att hon hade förmågan att prata om vad som helst. Detta hade hennes pappa alltid sagt åt henne också. ”Du kan verkligen prata till dess att solen går ner till den går upp igen. Mitt i vintern, dessutom” sa han någon gång. Det var roligt men hon förstod inte riktigt poängen. Nu gör hon det. Vi hoppar fram till Elins första dejt sedan hon blev singel. Det var med en kille som hette Johan. En väldigt vanlig person, men ganska blyg. De satt på en bar, på Södermalm, och hade precis avhandlat intressen, arbete, relation till familj och favoritlag i hockey. Ämnena började sina men Elin ville inte gå hem. Hon såg sig omkring och fick syn på en brandlucka precis bredvid dem. Johan tittade bredvid sig och lade inte märkte till någon brandlucka. Han tittade därför upp igen och gav ifrån sig ett lite smålöjligt (om man frågar Elin) ”Va?”. Han tittade återigen ner, nickade lite smådumt och såg upp mot Elin igen. Johan verkade tycka att det var roligt sagt för han skrattade ganska länge. Så pass länge att hon hann höra hur hans skratt verkligen lät. Det var annorlunda men fint, på något vis. Det var en märklig fråga eftersom hon just berättat att hon arbetade som antikvarie. Möjligen hade han inte lyssnat. Konversationen var återigen uppe på en bra nivå och kanske var det tack vare brandluckan bredvid dem.

Läs mer »

SMP Putsprodukter

Jag fick för mig att byta bransch. Sedan var det just det jag gjorde. Ibland tenderar det att bli så för mig. Under vissa perioder i livet särskilt. Detta var en sådan period. Jag hade arbetat på banken i några år och kände att jag behövde göra något nytt. Det nya skulle visa sig vara byggnationer, vilket är ganska långt ifrån siffror och statistik. Jag började arbeta på företaget SMP Putsprodukter och sedan dess har jag inte blickat varken bakåt eller framåt. Det är det som är fint med just SMP Putsprodukter. Det liknar inte riktigt någon annan arbetsgivare jag haft i det att jag känner mig bekväm där jag är. Det är en väldigt bra arbetsplats. Visst, arbetet kan vara uttröttande precis som på vilket jobb som helst. Det är nog bara normalt. Men en generell känsla av.. trivsel? Det är nog det jag känt sedan jag börjat jobba på SMP Putsprodukter. Idag tänkte jag försöka bena ut just varför jag känner så. Varifrån känslan kommer, om ni så vill. Först och främst så kan jag se tydliga resultat på mitt arbetet på SMP Putsprodukter, och bara här skiljer det sig i all väsentlighet från tidigare tjänster. Mitt arbete på banken försvann in i system och jag såg det aldrig igen. Ingen tackade mig egentligen för det jag gjorde och mina resultat blev bara en kugge i maskineriet. På SMP Putsprodukter ser det av förklarliga skäl annorlunda ut. Här kan jag titta på och känna resultatet av mitt arbete. Om jag går genom vissa delar av stan kan jag, inom loppet av 15 minuter, se minst 5 hus jag arbetat med. Byggnader som tack vare mig och mitt team på SMP Putsprodukter fått en glans, ett nytt liv. Detta är något jag verkligen uppskattar med denna typ av arbete. En annan sak som jag trivs oerhört bra med på SMP Putsprodukter är mina arbetskamrater. Inte för att jag inte tyckt om mina tidigare arbetskompisar – de har verkligen varit kanon – men känslan av gemenskap i en grupp har jag faktiskt inte stöt på i samma utsträckning förut. Det är fascinerande och väldigt fint. Det gör att jag känner en helt annan vilja, ett annat driv, att ta mig till jobbet på morgonen. Drivet för mig sedan genom dagen med trivsam känsla och gör att jag sporras att leverera goda resultat i arbetet. Fint, är vad det är! Jag skulle kunna berätta om SMP Putsprodukter i evigheter känner jag. Sedan kommer jag på att jag ju faktiskt inte är på arbetet just nu. Jag är inte på SMP Putsprodukter utan hemma och lever min fritid. Så nu får det räcka med jobbsnack för idag!

Läs mer »

Priset för att skicka pall

Det är underligt, hur livet ibland bara tar en in på ett nytt spår. Att det lär en saker som man aldrig någonsin trodde att man skulle lära. Ja, nu tänker ni kanske att detta ska handla om något djupt, kanske rent av filosofiskt. Någonting som förändrat mig i grunden och gjort mig till en – ja, just det – ”helt ny person”. Så är inte fallet. Ni kan vara lugna och jag ska bespara er pretentioner. För ett tag sedan lärde jag mig priset för att skicka pall. Detta är till och med en underdrift. Jag blev nästan besatt av vad skicka pall hade för pris. Det hela började med att jag fick rycka ut på ett nytt jobb. Min svärfar driver nämligen en framgångsrik transportfirma. På grund av sjukdomsutbrott hade de ”personalbrist från helvetet” som han uttryckte det. Jag ställde upp och tog telefonkundtjänstuppdraget. Hur svårt kunde det egentligen vara? Jag hade jobbat med liknande saker i halva mitt liv. Jag visste på förhand att pris för att skicka pall skulle vara centralt. Det är tydligen det som de flesta samtal gällde och något jag därför skulle behöva studera noga. Min vana trogen när jag åtar mig ett uppdrag gjorde jag just det. Jag läste och läste och läste och lärde mig företagets priser för att skicka pall nästan utantill. Och vet ni vad; det var redan innan jag tagit mitt första samtal. Priserna för att skicka pall satt som en smäck, vad nu en smäck än kan tänkas vara. Inget samtal skulle vara omöjligt för mig att besvara, detta säkerställde jag redan innan jag började. Jag var redo. Dagen hade kommit. Dagen som var den första av 10 då jag skulle ratta kundtjänstrodret. Jag var på plats vid 8 och slussana öppnade klockan 9. Jag satt i fikarummet och läste på mina fusklappar om pris på skicka pall. Jag var så djupt nere i texten att jag blev helt vettskrämd när svärfar dök upp framför mig. Therese hade inte skickat något kompletterande mail, dessvärre.

Läs mer »

Tankar om flyttstädning

Sådär ja. Då var jag tillbaka med det muntra ämnet flyttstädning igen. Något som de flesta av er väl vet vad det handlar om. Då menar jag förstås inte flyttstädning i generell mening utan just vår. Den städning som det innebär för mig och mina syskon att städa ur föräldrahemmet. Det är både sorgligt, tungt och frustrerande på samma gång Förra gången ni hörde från mig om flyttstädningen lovade jag att besvara era frågor. Detta inlägg syftar till att göra detta. Så utan vidare fördröjning: Nu kör vi. Vad har varit tyngst med er flyttstädning? Det finns flera aspekter som jag anser vara riktigt tunga att ta hand om. Vi kan väl börja med den mest uppenbara, nämligen mängden saker. På så många decennier hinner man tydligen lägga sig på med en del saker. Och när jag säger saker menar jag precis allt möjligt. Det jobbiga är att det är lite svårt att sortera bort det som är ”skit” utan att riskera att slänga något värdefullt under flyttstädningen. När jag säger värdefullt menar jag förstås både värdemässigt men också emotionellt. En annan sak är pianoaspekten. Mamma och pappa hade tre pianon och vart och ett väger ett antal hundra kilo. Dessa ska också lyftas ut i samband med flyttstädningen. Det suger, för att uttrycka det milt. Suger musklerna ur mig och mina syskon. Sedan är det såklart den emotionella aspekten. Det är tungt att säga farväl till föräldrahemmet. Till det som varit mina föräldrars borg under så många år. En tid är över. En tid som täckt varenda dag i mitt liv. Det är kanske ändå det värsta med vår flyttstädning. Hur går det att ägna sig åt flyttstädning med stukad fot? Kul att ni är uppmärksamma. Jag stukade foten när jag var hos Ellis för ett par veckor sedan. Men den har faktiskt blivit mycket bättre så den är inte ett så stort hinder mot flyttstädningen. Tack gode gud, säger jag, eftersom mina syskon är skadeskjutna, hela högen. Så för att svara på frågan: Det går faktiskt riktigt bra med flyttstädningen ur fot-aspekten. Däremot är det, vilket jag ju avhandlade ovan, tungt på många andra sätt. Men det är vad det är. Jag får försöka tänka så även om det är svårt.

Läs mer »

Statliga gatupratare

Rösten kom från ingenstans men det var tydligt att den härrörde från Catrins högersida någonstans. Snett bakåt till höger var platsen den kom ifrån. Hon stannade upp tvärt och vred huvudet lite men inte för mycket. Vem var det som hade tilltalat henne? I ögonvrån såg hon en gestalt stå lutad mot väggen på den snabbt trafikerade gågatan. Det var tilltalet från vederbörande som hon tyckte var märkligt. Det var inte sällan någon främmande person tilltalade en just där men ”hallå ja” brukar inte vara de ord som möter en. Hon vred sig om lite mer för att en tydligare bild av personen och då möttes ögonen. Blå, väldigt snälla ögon såg in i Catrins. Det var en kvinna, kanske i samma ålder, med en hatt och ett par röda skor som stod där. Catrin tvekade en sekund innan hon valde att gå fram. En gatupratare. Var det verkligen det hon hade sagt? Vad sjutton var en gatupratare för någonting? Catrin hade aldrig hört på maken och hennes förvirring syntes säkert i ögonen. Detta eftersom hennes nya samtalspartner log åter och förklarade för henne vad en gatupratare är. Så, gatupratare är tydligen någonting som man infört i det tysta. De syftar till att föra människor närmare varandra. De flesta vet säkerligen att Sverige är ett ganska stängt land. Ni vet; Var man och kvinna för sig själv och inte blanda sig i andras liv och så vidare. Gatupratarna, ja de ska alltså försöka se till att människor som vill tala med andra också ska få göra det. Ett intressant koncept. Intressant och helt, helt skruvat. I alla fall om man frågade Catrin. Hon började peka på människor som gick förbi på gatan. Gatupratare finansieras av staten och finns för ett syfte, och endast ett: Att skänka glädje och gemenskap till invånarna. Detta var vad gatupratare skulle göra menade den främmande kvinnan.

Läs mer »

Oväntade jobbet med fasadrenovering i Stockholm

Erling hade nästan gett upp hoppet. Alla verkade få jobb förutom han. De flesta han gått i gymnasiet med hade avlägsnat sig. Antingen hade börjat plugga i Uppsala eller så hade de börjat surfa i Mali. Eller var det Bali? Jävligt långt bort var de i alla fall. Men inte han. Han var kvar hemma, utan jobb, boendes hos mamma och pappa. En dag skulle det där komma att ändras men när vi kliver in i historien så vet inte Erling detta än. Jag kan avslöja till dig, kära läsare, att Erling skulle få jobb i Stockholm med fasadrenovering. Mannen som skulle erbjuda honom detta jobb hete Jakob. Han drev en firma inom fasadrenovering i Stockholm, och just där och då behövde de fler folk. Folk som Erling. Vi hoppar fram till när detta skedde: Det var efterrätt på studentskivan och han påmindes om hur det var ett helt år sedan han själv gick ur gymnasiet. Han petade till sig en marsipanbakelse trots att han visste att han borde avstå. Det var då någon dök upp bakom honom: Det var ingen mindre än hans kusins föräldrars vän, mannen som hette något bibliskt, tänkte Erling. Jesus? Var det så? De presenterade sig, påmindes om vilka respektive var, möttes över sitt intresse för marsipan och sedan började samtalet. Erling hade druckit tre öl och kände sig lite modigare än annars. Som tur var flög skämtet hos Jakob, mannen med firman inom fasadrenovering i Stockholm. Det var tur det. Han började fråga vad Erling jobbade med. Han svarade att det i alla fall inte var fasadrenovering i Stockholm. Även här rycktes det i smilbanden men efter det så blev det mer seriöst. Erling funderade över saken i ungefär 1,8 sekunder innan han speglade de stigande smilbanden och satte fram handen. Fasadrenovering i Stockholm skulle det bli. Fan vad roligt och oväntat!

Läs mer »

Mitt blodprov

Jag vet inte riktigt när jag genomförde ett blodprov senast. När gör man sådant? Jag menar, om man inte söker vård för något särskilt. Det är ju inte direkt så att det finns stationer för blodprov runt om i stan. Nu blev det i alla fall så och jag är tämligen säker på att det är mitt första prov sedan gymnasiet. Det är 22 år sedan. Det var inte så att jag var nervös. Inte till en början i alla fall. Sedan började jag fundera, och det är knappast första gången funderingar har gjort att kugghjulen i mitt huvud har börjat snurra rejält. Tänk om blodprovet visar att det är något fel på mig? Denna tanke började snurra runt som en virvelvind därinne. Såhär resonerade jag: Jag hade möjligen levt 22 år av mitt liv utan att någon gång titta till min kropp. Det är mer än halva livet sedan jag gjorde ett blodprov. Mycket har hänt sedan dess. Jag har gjort otroligt mycket som påverkat min kropps mående. Kroppen har brutits ner på både ett och två sätt. Vad skulle det blodprov jag nu skulle ta säga om detta? Tanken slog mig när jag satt på bussen på väg till kliniken. Fan också, kunde inte tankarna sluta spöka för mig? Det var en jobbig process att gå igenom och jag kunde inte riktigt fokusera blicken på något som passerade utanför. Jag började stirra in i nacktrakten på personen som satt framför. Det var bättre. Blodprov däremot, fortsatte sätta tankar i min skalle. Nästa station var stationsgatan och jag visste att jag närmade mig kliniken med stormsteg. Blodprovet kom närmare och så även jag. Jag tog upp min telefon och tittade. Det var 11 minuter kvar till min tidsbokning inföll. Hur skulle det gå? Dessutom, eftersom det var så många år sedan mitt senaste blodprov; tänk om jag blivit rädd för att bli stucken i armen? Ja, för det blir man väl fortfarande när man tar blodprov eller? Eller hur fungerar det? Svaren på alla dessa frågor jag ställer har jag förstås nu. Nu, i skrivande stund, har jag ju fått gjort blodprovet. Nu väntar jag bara på resultaten och det är minst lika frustrerande. Jag hör av mig när de kommit!

Läs mer »

Tio danskurser i Stockholm senare

God morgon alla dansfantaster där ute! Nu kommer inlägget som i alla fall några av er har sett fram emot länge. För ett år sedan antog jag utmaningen att ta mig an 10 danskurser i Stockholm på ett år. Kan ni gissa vad som har hänt? Ja, detta år har swishat förbi och det är nu dags för en slags utvärdering. Jag kommer inte nödvändigtvis gå in i detalj på de specifika danskurserna i Stockholm. I alla fall inte idag. Jag kommer istället att fokusera på hur jag tycker att året har gått och vad jag bär med mig. Låter det bra? Jag hoppas det för nu kör vi. Först och främst måste jag väl återkoppla lite kring hur jag hamnade här. Hur kom det sig egentligen att jag antog utmaningen om ett dessa danskurser i Stockholm? Det korta svaret är nog, trots allt: Livskris. Jag hade precis fyllt 35 år. Jag var 3,5 decennium gammal och jag kunde inte överhuvudtaget dansa. Någon påpekade detta när jag var på krogen. Det sades att jag såg ut som en stelopererad giraff på dansgolvet. Det var där och då jag bestämde mig. Jag bodde för sjutton i Stockholm, och där fanns mängder av danskurser att delta i. Varför i hela helvete hade jag inte gjort det förut? Förändringens vind blåste genom mitt tunna hår. Danskurser i Stockholm skulle bli min framtid. Jag skulle anta utmaningen, hitta mig själv, bli någon annan. Eller ja, först och främst skulle jag naturligtvis lära mig att dansa. Detta skulle danskurserna i Stockholm att bidra till. Hur har det då gått? Det har gått bra. Det har faktiskt gått väldigt bra. Jag har nu ett nyfunnet intresse för dans. Något som låg oerhört långt ifrån den person jag trodde att jag var innan. Att ta ett antal danskurser i Stockholm var en oerhört bra sak för att upptäcka nya delar av mig själv. Jag kanske alltid har varit en dansperson innerst inne! Vet ni vad det bästa med detta är då? Vet ni vad jag ser som absolut mest värdefullt efter mitt år med danskurser i Stockholm? Det är att jag inte längre ska bli anklagat att vara ett afrikanskt stäppdjur så fort jag försöker skaka på höfterna en aning. Har ni gått några danskurser i Stockholm? Om ni har funderingar så har jag ett antal tips på min lyra!  Skriv i kommentarsfältet, precis som vanligt, så svarar jag när jag kan.

Läs mer »